Följ vår artikelserie "Demobandet: demolerat/uppdaterat". Avsnitt två handlar om media.
Grundambitionen, att göra bra musik och få folk att lyssna på den, är densamma. Sätten att göra musiken på, och att nå ut med den, är däremot fler än någonsin. Vi letade upp en rad musiker och journalister, och ställde massor av frågor för att i fem delar, varannan lördag, kunna presentera svaret på frågan alla undrar: ”Hur ska ett band egentligen göra för att höras, synas, skapa något eget, något unikt, och samtidigt hålla ihop?”
Del två handlar om media.
Det handlade om pengar, förstås: pengar och tid. För att ha en tidning som nådde ut krävdes ekonomi, och otaliga timmar nedlagda på att leta, lyssna, skriva, formge, trycka upp och nå ut. Allt det där krävs fortfarande om du ska göra en musiktidning i större skala, men du kan göra något liknande utan att betala något alls, för om internet inneburit en revolution för att sprida musik har nätet samtidigt ännu mer revolutionerat det som en gång i tiden var helt vigt åt en mindre skala människor.
- Det har skett en demokratiseringsprocess i musiklyssnandet i och med bloggar. Tidigare satt musikjournalisterna och tryckte på förhandsex i flera veckor innan skivorna släpptes; vilket också var den stora tjusningen med jobbet. I och med den här utvecklingen så verkar de stora hajpernas tid vara förbi. De flesta lyssnar på sin egen grej och det är svårare för en recensent på en tidning att vara opinionsbildande, förklarar Jonna Sima, tidigare kolumnist och recensent på Aftonbladet, numera reporter på Expressen och musikskribent på tidningen City.
Att få bra press kunde för bara fem år sedan betyda världen för ett band. The Strokes och Håkan Hellström är två samtida exempel från tidigt 2000-tal som, utöver att i den vevan ha släppt var sitt exemplariskt debutalbum, också åtnjöt en på alla punkter massiv hajp från den etablerade pressen. Jonna Sima tror att musiklyssnandet är för diversifierat idag för att kunna hjälpa fram artister på samma sätt, men säger också att hon tror ”att de stora etablerade tidningar är viktiga för att ’bygga’ artister, och för att få några utanför de initierade kretsarna att upptäcka bra musik.”
Ändå har kvälls- och dagstidningar, i ljuset av demokratiseringsprocessen som Jonna pratar om, kanske aldrig tidigare varit utsatt för en så stor beskyllning för att vara irrelevant och marginaliserad som just nu. Andres Lokko, tidigare grundare av inflytelserika musikmagasinet Pop och hemsidan feber.se, och numera, bland annat, fredagskrönikör i Svenska Dagbladet, ser så här på det:
- Jag tror verkligen inte att varken albumet, romanen, konstutställningen, skivbutiken, tidningen, klädaffären eller filmen kommer att avrättas i gryningen, men den traditionella svenska musikkritiken – den som oftast består av just skivrecensioner – har drabbats av ett enormt uselt självförtroende. Och med dåligt självförtroende är det väldigt lätt att göra sig själv irrelevant.
Musikjournalistiken har alltid funnits som en stark maktfaktor och motpol till de större skivbolagens reklamsatsningar på egna band. Höga betyg i de större tidningarnas gör, som ett enkelt exempel, att skivaffärerna väljer att köpa in fler exemplar av ditt album. Enligt ”The long tail”-teorin är dock tiden då den fysiska distributionen tvingade bolag att satsa mest pengar på de största artisterna (och använda intäkterna till att finansiera de mindre banden) förbi; istället är det möjligheten att sälja mindre band i mindre mängd som bär upp ekonomin.
- Musiksmaken hos vår generation är långt mycket mer spridd och varierad än hos tidigare generationer, säger Axel Burvall. Subkulturerna och grupperingarna blir allt fler och mindre, men det kommer nog alltid att existera arenamonster uppbackade av både en stor pr-apparat och andra förutsättningar som skiljer dem från de mindre akterna.
Axel Burvall är en av tre personer som driver bloggen Risky Bizniz, en blogspot.com-baserad sida som i ett år lagt upp nedladdningslänkar till ny musik, framförallt elektronisk. Deras smak och koll är erkänd, men Axel påpekar också att det inte är odelat positivt att alla kan vara med och påverka:
- Det finns idag väldigt många bra bloggar och hemsidor som drivs av personer med ett brinnande intresse och engagemang. Men samtidigt så börjar hela bloggsfären bli mer och mer infekterad av bloggar som faktiskt är helt värdelösa. Eftersom bloggar inte behöver några ekonomiska medel för att fortsätta så rensas ju inte de sämre alternativen bort på naturlig väg, så i förlängningen kan det mycket väl innebära att hela bloggbubblan spricker.
Andres Lokko är inne på samma spår:
- Det är inte så konstigt att vi har hamnat mitt i en våldsam högervåg parallellt med den anarkoliberala stämning som råder i den så kallade bloggvärlden. Misstron mot de traditionella medierna är förstås hälsosam, men nu börjar de flesta inse att en lite väl hög procent av de maniskt bloggande hobbykritikerna är ganska bittra rättshaverister långt ute på högerkanten. Jag märker själv hur jag läser betydligt färre bloggar i dag än för, säg, två år sedan. Andrew Keens bok The Cult Of The Amatuer överdriver den insikten en smula, men har en poäng i att det relativt snabbt utkristalliserats en längtan efter en Legitimerad Avsändare. På grund av den gränslösa tillgången på anonyma åsiktsmaskiner blir den automatiska motreaktionen att den erfarna professionella kritikern sakta men säkert blir en viktigare tillgång än någonsin tidigare.
Nu undrar du kanske egentligen vad det här handlar om. Så här: press är väl bara ett medel – utnyttja bra kritik, använd den som referens i din reklam och få fler att upptäcka din musik. Givetvis är det en fullständigt korrekt om än förenklad, syn, eftersom musikjournalistik också är så mycket mer än så; en nyfiken, analyserande framåtrörelse som alltid existerat i symbios med musikhistorien. När nu tyckandet och kritiken på allvar utmanat de tidigare kanalerna är det en intressant utveckling att följa för att se var det landar.
Andres Lokko om att hans egen position utmanats av en yngre generations sätt att skriva och tipsa om musik:
- Min personliga funktion är inte att utgöra en del av det jag skriver om. Jag har alltid försökt skriva från exakt den plats i livet där jag själv befinner mig och aldrig velat ”tävla med kidsen”. Däremot ville jag förstås slå tanter och farbröder på fingrarna när jag var 22. Men den skillnad som nog har infunnit sig är att jag har betydligt mindre bråttom i dag än för tio år sedan. Jag tar betydligt längre tid på mig att lyssna på – eller läsa – saker innan jag skriver om dem. Själva texterna får också ta mer tid. Helt enkelt för att den uråldriga 90-talshetsen att vilja vara först känns så sjukt omodern. Jag har lärt mig att bäst oftast är att föredra framför först.
Hur ser musikjournalistiken ut om tre år?
- Den professionella musikjournalistiken kommer att vara betydligt mycket mer personlig än vad den är i dag och kommer således att bestå av extremt få superkunniga och underhållande skribenter med en hängiven vuxen läsekrets. Det är skribenter vars formuleringar och kunskap, man kan till och med kalla det vänskap, man faktiskt är beredd att betala för. Men nu talar jag nog om morgontidningar och kultursidor. Kvällspressens nöjessidor och bilagor lär, i alla fall ett tag, göra som de redan gjort med modejournalistiken och be en snygg överklassperson med blekta tänder urskillningslöst lista produkter som tidningens annonsörer tillhandahåller. Samt så kommer det, förstås, finnas cirka trehundra miljarder bloggare; varav sisådär två promille efter några års trevande försök faktiskt visar sig vara riktigt läsvärda.
Text: Joakim Johansson
Bild: Terese Andrén
1) Att få bra press i de stora tidningarna är förstås strålande, men kom ihåg att det också inte är allt – för att verkligen bli omskriven måste du ligga på bloggar och hemsidor att skriva om din musik. Först då når du även de som bytt dags- och kvällstidningar mot nätjournalistik.
2) Sett från andra hållet är en uppskrivning på en blogg också inte allt. Hur många läsare har bloggen? Hur många har verkligen laddat ner ditt mp3-spår som bloggen fick lägga upp?
3) Ta aldrig kritik som personliga påhopp. De duktiga kritikerna skriver om hur din musik passar in, och vad den betyder, i det rådande musikklimatet, och de gör det med en respekt som du bör visa tillbaka. Dåliga skribenter är elaka och saknar respekt. De ska du inte bry dig om, seriösa konsumenter av musikjournalistik ser ändå genom sånt.
4) Bra kritik gör att fler blir intresserade av att skriva om dig. I det läget ska du inte tacka nej till intervjuer. Ingen journalist förstår varför du gör det. Ta dig tid, och begär att få läsa genom texten innan den trycks ifall du vill vara säker på att bli rätt citerad.
5) Läs mycket musikjournalistik, och se till att försöka lyssna så mycket som möjligt på det som skrivs upp! Att läsa om andra band, eller att läsa vad som skrivs om musik just här och just nu, är berikande och utvecklande för ditt eget sätt att se på, och göra, musik.
Risky Bizniz – utsökt tipsblogg som några gånger i veckan ger dig ny och bra elektronisk musik.
Hype Machine – söker genom bloggar efter mp3-spår, ett perfekt sätt att hitta ny musik, eller att få ut sin egen.
Rodeo – trendkänsligt och bra om ny musik och populärkultur.
Pitchfork – störst på nätet när det kommer till att skriva om och diskutera ny musik. Bra nyhetsdel, också.
The Guardian – kanske bästa musikjournalistiken just nu.
Klicka här för fler avsnitt av Demobandet: demolerat/uppdaterat.